Skip
I ”Nibelungens ring” finns mer än hundra så kallade ledmotiv. Ett ledmotiv kan vara allt ifrån en enstämmig melodi till en rytm eller en ackordföljd. Ledmotiven kan förändras och även utvecklas ur varandra och står i ett förhållningssätt till varandra genom tonarter, klangområden eller val av instrument.
Ledmotiven kan kombineras med varandra eller ställas mot varandra för att ange ett speciellt motsatsförhållande i handlingen. Motiven ligger heller inte enbart i orkestern – de kan också sjungas av rollfigurerna. Hela denna ledmotivsapparat gör att det psykologiska, inre förloppet finns i musiken – både sådant som är uppenbart för rollpersonerna, men också sådant som de inte är varse än; det kan till en början ligga i deras undermedvetna. Om en person ljuger på scenen, kan den avslöjas av orkestern.
Många av ledmotivens namn är uppenbara, andra är omtvistade eftersom Wagner själv aldrig gav ledmotiven några namn, han kallade dem inte ens för ledmotiv. Först till uruppförandet av hela Ringen i Bayreuth 1876 gav musikvetaren Hans von Wolzogen ut en analys av tetralogin och lanserade där en sammanställning av dess ledmotiv. För att göra det väldiga verket mer överskådligt för lyssnaren härleder han ledmotiven till olika personer, förhållanden eller föremål i handlingen.
Flera ledmotiv är viktiga för att få en djupare förståelse av verket. Precis som i flera av sina tidigare operor vecklade Wagner ut hela verket ur det första motivet, som i detta fall pekar på naturens urtillstånd i floden Rhen, Ur. De inledande, stigande Ess-durackorden sätts svagt an av det lägre brasset, och efterhand låter han lyssnaren, via flödande stråkar, ana floden Rhen.
Några av de viktigaste ledmotiven presenteras redan i "Rhenguldets" inledande scen innan Alberich stjäl guldet. Det pekar direkt på Rhendöttrarna som personer.
Det fanfarliknande Rhenguldsmotivet hörs första gången i solotrumpeten när Rhenguldet syns och motivet pekar på guldet i sin rena form.
Något senare hörs ett slags cirkelrörelse som indikerar Ringen, då Wellgunde berättar att den som smider en ring av guldet får all världens makt.
Kort därpå ger Woglinde förbehållet för detta, att bara den som avsvärjer sig kärleken kan lyckas, till den mollstämda melodin Försakelse.
Motivet Rhendöttrarnas sång, i form av fallande ackord, pekar först på hur Rhendöttrarna gläds åt guldet, men från och med nästa scen mer klagande och påminner då om deras anspråk på att få tillbaka det.
Om du lär dig dessa motiv är du redan ett stycke på väg i spelet.