Rhenguldet - Handling

Rhendöttrarna leker i Siljan och vakar över dess skatt. Nibelungen Alberich hyser lust till dem, men blir avvisad och hånad. Han förbannar då kärleken och stjäl Rhendöttrarnas skatt, eftersom han fått veta att den som äger detta guld och smider det till en ring får obegränsad makt. Guden Wotan skar en gång en gren av Världsasken för att bli allvetande och kunna behärska världen. När Alberich nu smider en ring av guldet, förfärdigar Wotan av grenen ett spjut, i vars trä han ristar in lagtexter och fördrag och därigenom gör sig till bevarare av ordningen. Såväl Alberich som Wotan har fått betala ett högt pris för sina stölder: Alberich har tvingats avstå från kärleken och Wotan har mist ett öga. Orätt föder orätt. Wotan har låtit jättarna bygga gudaborgen Valhall och har som lön utlovat Freia. Men utan Freia skulle gudarna åldras. Han följer därför Loges råd och erbjuder dem guldet och Nibelungens ring. Genom list och våld blir Alberich bestulen på sin skatt och Nibelungen uttalar en förbannelse över ringen. Guldet vägs mot Freia och Wotan tvingas även lämna ifrån sig ringen. Jättarna råkar i strid över delningen och Fafner slår ihjäl sin bror Fasolt. Alberichs förbannelse visar sin verkan. Efter ett åskväder, som skall avleda de anhopade spänningarna, drar sig gudarna på en regnbågsskimrande bro tillbaka till Valhall. I djupet sörjer Rhendöttrarna sitt stulna guld.

Scen 1.
I Siljans djup. Rhendöttrarna leker och förlorar Rhenguldet till Alberich, som hyser lust till dem men som blir avvisad. Dvärgen stjäl guldet ur floden och avsäger sig kärleken.

Scen 2.
En fri plats på en bergshöjd. Wotan och Fricka träter om Valhall, som uppförts av jättarna Fafner och Fasolt. Priset för borgen var för högt. Wotan ber Loge om hjälp, och denne råder Wotan att erbjuda jättarna Nibelungenskatten. Jättarna godtar skatten som ersättning, men tar först Freia som pant. Wotan beger sig till Nibelheim för att erövra guldet. Loge följer med honom.

Scen 3.
Nibelheims underjordiska grotta. Alberich har med ringens hjälp förslavat Nibelungarna, som nu arbetar dag och natt för honom. Hans bror, mästersmeden Mime, har smitt en ring som gör dess ägare allsmäktig och en trollhjälm (Tarnhelm) som gör dess bärare osynlig. Därmed förfogar Alberich över svekets makt och färdigheter. Trollhjälmen gör det också möjligt för honom att anta vilken skepnad han vill. Av den lösmynte Mime får Wotan och Loge vetskap om ringen och om trollhjälmen. Alberich skryter med sina skatter och förvandlar sig först till en jättelik orm, men luras sedan av den listige Loge att förvandla sig till en padda. Därmed blir det lätt för gudarna att få Alberich i sitt våld. De har nu gjort sig till herrar över Nibelheim och stiger tillsammans med den besegrade dvärgen åter upp till solljuset.

Scen 4.
En öppen plats på en bergshöjd. Alberichs slavar tvingas släpa upp hela Nibelungskatten. Loge lägger beslag på trollhjälmen och Wotan tar ringen från Alberich. Denne uttalar då en förbannelse över ringen och över var och en som kommer att äga den. Freia byts ut mot guldet. Men jättarna kräver även trollhjälmen och ringen, som Wotan är ovillig att lämna ifrån sig. Han avstår från ringen först när den allvetande Erda förutspår att även gudarna är underkastade det oundvikliga ödet, den eviga tillblivelsen och förgängligheten, och att ringen kommer att skynda på undergången. Jättarna drabbas genast av Alberichs förbannelse. När guldet skall delas blir jättarna osams och Fafner dödar Fasolt. Donners åskväder framkallar en regnbågsskimrande bro och gudarna skyndar till Valhall, deras dyrt förvärvade hem